I den allmänna debatten pratas det om konsekvenser utifrån de fristående fackföreningarnas perspektiv. Vad man talar mindre om är att konsekvenserna av utredningen dock blir betydligt större än så.

Om förslaget blir verklighet kommer det att drabba olika delar av arbetarrörelsen vid olika tillfällen. I första hand kommer det att drabba fackföreningar som inte främst är ute efter att teckna kollektivavtal genom sina stridsåtgärder, exempelvis SAC.

Eftersom det kommer att bli förbjudet att vidta stridsåtgärder mot företag som redan är bundna av kollektivavtal om man inte själv är ute efter att teckna ett kollektivavtal med fredsplikt, kommer merparten av SACs stridsåtgärder att bli olagliga.

I andra hand kommer det att drabba andra mindre fackföreningar utanför de stora fackföreningarna, exempelvis Hamnarbetarförbundet, Brandmännens Riksförbund, Pilotförbundet eller Svenska Lokförarföreningen. Om företagen och motparterna till dessa fackföreningar väljer att teckna ett kollektivavtal med någon annan, kommer det inte att gå att påverka deras ”rättsliga verkan” – det första kollektivavtalet är det som lagligen reglerar lön och anställningsvillkor och de mindre fackföreningarna kommer ställas inför fullbordat faktum. De kan alltså relativt enkelt ställas åt sidan.

Genom att göra det svårare för de mindre fackföreningarna att verka blir också ett av LOs, TCOs och Sacos syften tydliga: att ytterligare centralisera arbetarrörelsen. Man ställer i praktiken de mindre fackföreningarna inför ett ultimatum. Antingen måste de acceptera en undanskymd roll i skuggan av de stora eller så måste de upphöra att fungera som fackföreningar. Det enda alternativet till det är att börja kämpa utanför lagens ramar.

Detsamma gäller för arbetsköparsidan. Man har hela tiden varit tydlig med att de här reglerna inte ska omfatta företag som står utanför de egna organisationerna. På så sätt vill man tvinga in de företag som fortfarande är oorganiserade i de olika branschorganisationerna.

När vi riktar blicken mot de mer långsiktiga konsekvenserna blir det tydligare vad syftet med förslaget är: att förbereda för omfattande angrepp på arbetarna i Sverige.

På mellanlång sikt kommer fackföreningarna att bindas vid vad som lite diffust kallas det ”normala” på arbetsmarknaden. Det som i dagsläget är normalt är för många individuell lönesättning, reallönesänkningar och andra försämringar. Genom att göra det olagligt att ställa andra krav än ”normala” kommer fackföreningarna bindas till avtal som är otroligt förmånliga för företagen.

På ännu längre sikt kommer de här förändringarna att kunna användas för att slå undan fötterna på hela fackföreningsrörelsen, inte bara de små fackföreningarna.

Genom att använda så kallade gula fackföreningar, alltså fackföreningar som styrs direkt av företagen, kommer företagen att kunna teckna kollektivavtal med i princip vilket innehåll som helst. De kollektivavtalen kommer att vara de som enligt lag reglerar både lön och anställningsvillkor och lagen kommer att förbjuda andra fackföreningar att utmana den ”rättsliga verkan” dessa avtal har.

Eftersom det enda sättet för arbetarnas egna fackföreningar att strejka lagligt är att strejka med målet att teckna ett eget kollektivavtal måste de acceptera att deras eget kollektivavtal får en roll som nummer två på arbetsplatsen – eftersom den så kallade Britannia-principen upphöjts till lag kan de inte lagligen påverka den ”rättsliga verkan” som ett kollektivavtal ska ha.

Det här kommer att tvinga in fackföreningarna i samma dilemma som de små fackföreningarna ställs inför omedelbart: antingen acceptera sin undanskymda roll eller gå utanför lagens ramar i sin kamp.

Situationen som nu har uppstått öppnar i sin tur upp för omfattande angrepp på den levnadsstandard vi har vant oss vid och alla de rättigheter och framsteg som vi kämpat oss till under mer än hundra år.