SKP manar till protester mot förslaget att inskränka strejkrätten som ska beslutas av Sveriges riksdag och planeras att börja gälla den 1 januari 2020.Genom eftergifter åt kapitalisterna så växer deras aptit och ytterligare inskränkningar är att vänta.

Men vi stannar inte vid det nuvarande förslaget. Vi tar tillfället i akt att även lyfta frågan om de redan existerande begränsningarna av strejkrätten.

Förslaget som nu presenteras bygger på parternas (de centrala fackliga organisationerna och Svenskt Näringsliv) samförståndsanda som präglat socialdemokraterna under hela 1900-talet. Förslaget kommer att förstärka det bristande inflytandet som arbetarna har över sin egen situation och sin arbetsplats och flytta över ännu mer makt till företagen.

Listan på socialdemokraternas svek mot arbetarklassen kan göras lång. Gång efter gång har man accepterat begränsningar av strejkrätten för att förhindra arbetarklassens kamp för bättre villkor, både genom lagstiftning och byråkratiska hinder inom den egna organisationen. Förslaget ska därför ses som en fortsättning av detta arbete, som inleddes redan 1906 då man ingick den så kallade Decemberkompromissen med arbetsköparna, som bland annat innebar att man godkände den då så förhatliga paragraf 32, alltså arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet.

1928 accepterade man kollektivavtalslagen, som innebar att fackföreningarna inte fick vidta stridsåtgärder när ett avtal väl hade godkänts. 10 år senare, 1938, när Sverige var ett av världens strejktätaste länder, undertecknade LO-ledningen det så kallade Saltsjöbadsavtalet med Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF – dagens Svenskt Näringsliv). Det innebar att fackförbunden nu centralt slöt kollektivavtal, vilket i sin tur centraliserade makten till de socialdemokratiska ledarna ytterligare och kraftigt underminerade demokratin i fackföreningarna. Som en konsekvens av avtalet ändrade LO på sin kongress 1941 stadgarna för sin organisation och konfliktåtgärder bestämdes hädanefter av fackförbundens ledningar i samråd med LO. Medlemsdemokratin och -inflytandet var borta. Det är ur detta perspektiv vi måste se det framlagda förslaget om ytterligare inskränkningar, för det är denna historia som lett fram till den situation vi har idag. Kommunisterna erkänner inte de klasslagar och de överenskommelser som tillkommit för att begränsa arbetarklassens kamp. För oss är arbetarnas rätt lagen!

Den ovan beskrivna utvecklingen har också lett fram till att den fackliga rörelsen utvecklats till en enorm byråkratisk apparat, som närmast kan jämställas med en försäkringsinstans. Trots att organisationsgraden är hög, omkring 70 %, så deltar endast omkring 1 % av medlemmarna i den fackliga rörelsens möten. Anledningen är enkel, saknar man ett verkligt demokratiskt inflytande är inte intresset att gå på mötena så stort.Det leder till att organisationsgraden sjunker, samtidigt som underlaget för att bilda gula fackföreningar blir större.I det lagförslagetsom nu presenteras kan de gula fackföreningarna få en allt större betydelse och risken ökar därmed att de kan komma att dyka upp i Sverige. Vi ska inte glömma att i vårt grannland Danmark, som har en liknande facklig struktur som Sverige, är de gula fackföreningarna sedan länge etablerade och har i dagsläget över 300 000 medlemmar. När klasskampen reduceras till ”tillit och ansvar” minskar också klassmedvetenheten vilket utgör grogrunden till etablerandet av gula fackföreningar.

Kommunisterna i den fackliga rörelsen arbetar för att fackföreningarna återigen ska bli kamporganisationer och att organisationsgraden ska öka. För att lyckas måste alla barriärer mellan de fackliga ledningarna och medlemmarna bort. De fackliga representanterna och funktionärerna ska väljas av medlemmarna och deras förmåner ska inte överskridas den genomsnittliga medlemmens förhållanden. Dessa måste också vara direkt avsättningsbara om de inte sköter sina uppdrag.

De avgörande besluten ska fattas av medlemmarna. Avtalsförslag ska ut på medlemsomröstningar. Detta är en kontrast till den ordning som råder i dag, där valda representanter väljer representanter som väljer representanter där kedjan ner till medlemmarna är kapad och där klasspolitiken ersatts med samförstånd blivit vägledande i kompromiss mellan två oförenliga intressen: arbete – kapital. Gör därför gemensam sak med kommunisterna i den fackliga rörelsen – gör facket till kamporganisationer!